Felicia's

Ligger i sängen och tänker på mina problem. Pengar, kompisar, vänner, skolan, livet, skiten, allt. Känner mig bara så värdelös ibland, ibland får jag skuldkänslor för min lycka. Jag hatar att inte veta vilka jag verkligen kan lita på och vilka som verkligen finns där för mig när det väl gäller! Jag hatar att ingen peppar mig när jag säger att jag vill börja träna/sluta äta godis osv osv. Jag hatar att jag tillåter mig själv att göra saker som jag vet att jag kommer ångra. Men mest av allt hatar jag "vänner" som bara ringer när dom behöver nått, utnyttjar en till max och sen hugger en i ryggen. Visst fan borde jag lärt mig av alla tidigare gånger men alla är så olika, alla kör olika spel och jag har så svårt att skilja på de.
Det finns en person i hela världen som jag vet att jag kan lita på. Han som säger till när något är fel, när jag gör något som han tycker inte är rätt. Han som jag kan berätta precis allt för och som inte bara lyssnar utan förstår också, han som inte dömde mig innan han lärde känna mig PÅ RIKTIGT! Men att vara lycklig sitter inte i pengar eller hur perfekt liv man lever eller om man har många kompisar. Man måste trivas med sig själv och det gör jag inte alla gånger. Tankar fuckar upp mig och när det är som värst börjar jag tänka på mitt största misstag i livet, det som inte bara har sårat mig djupt utan också min andra halva, de misstaget jag aldrig kommer förlåta mig själv för även om jag lär mig leva med det. Men jag är inte perfekt och vill inte vara heller. Men jag kommer aldrig sluta försöka.