Felicia's

Småfixar lite här på bloggen :) Typ kopieringsskydd och sånt skit! Puss (:

Allt är faan inte som förut och jag saknar verkligen det vi hade när vi var med varandra exakt helatiden! Har inte hört av dig på jättelänge efterssom att du är i USA nu + lite annat. Men allvarligt talat, Denise kom hem nu jag behöver prata med dig. Detta är allvarliga grejor som bara du förstår! Känns som det var jag som sabbade allting när vi gled ifrån varandra..

Så himla sugen på att ändra om min blogg helt och hållet, texten, färgen, headern, designen, allt! Men behöver hjälp, nån som är sugen på att hjälpa mig? Finns på tele, ni som har mitt nummer ring, Ni som inte har de, glöm de! :) pusshej.

Drar till solarium i centrum vid 8. Kollar på film och myser lite i soffan, är trött som fan och ont i halsen, tar det lugnt bara! Kommer nog inte alls bli brun men det återstår att se, är vit som en sparris!!!!!!!! Jävla svenne jag är! :(

har vart en någorlunda lång dag.. har bakat cupcakes med Hanna och Katta. Jag gjorde frostisen och failade lite.. nu är florsockret slut ;) Fast jag måste erkänna att dom blev helt galet lyckade!!


 Erkänn, dom ser helt galet goda ut!

rycker till varje gång fönstret skallrar till. Mysko!

nu ska jag äta och min uppdatering suuuuuuuuger, det gör ni me. :)

har gått igenom lite gamla dagböcker och sånt :p haha ganska kult att se vad jag skrev för typ 3 år sen. massa skit som jag ångrar iaf ;) men men. funderade en stund på att bränna upp en av böckerna för jag skäms så mycket av vad som står och ingen någonsin ska få se den. fast lite kul är det ändå att läsa.. aja, slappnar av med lite musik som ska föras över till nya mobilen (nya å nya..). Så har jag lite mer å lyssna på till Göteborg om jag överhuvudtaget kan lyssna på musik utan att mobilen fuckar, aja, nog snackat. Hajdo

Jag har tänkt på det här, hur är man perfekt, man kan inte bli perfekt, det vet alla. För det finns inget som egentligen är perfekt. Föräldrarnas ideal på barnen är att dom ska vara just det som dom inte var. Aldrig göra fel, ha bra & hela kläder och prata med ett vårdat språk. När man är med kompisar är det nästan precis tvärtom. Man är mammagris om man gör allt rätt, man ska gärna ha lite trasiga jeans & lite trashig stil sådär och svära som du hade skavsår i halsen ungefär hela tiden. Mår mamma bättre av att du tackar nej till den där cigaretten din kompis just bjöd dig på för att vara snäll. Eller mår du bättre av att ta emot den där cigaretten, ”för min skull” säger dom när de ser att du tvekar. För lärarna ska din fritid vara din mattebok och för tränaren ska du hoppa hopprep när du sover. Du skiter i frukosten, antingen för att du inte varken hinner eller orkar eller så är det så att du har fått för dig att du är tjock och behöver banta. På fritiden föredrar du att titta på TV framför att plugga, fastän du vet att du måste skriva den där uppsatsen tills imorn och du inte ens har börjat. Du skriver lite samtidigt som TVn är på i ”bakgrunden”, och blir nöjd över en knapp A4-sida för hand. Du går in på Facebook var femte minut bara för att se om någon har uppdaterat sin status eller om du kanske fått en händelse. Välkommen till världen, det här är min vardag. Lever i ett ständigt tjatter om hur man ska vara och om hur man ska bete sig. ”Vilket gymnasium ska kompisen gå på? Undrar om han som går där är oskuld? Nej men hallå, tänk om man verkligen såg ut sådär!”

Man ger sig själv små löften som man i själva verken ger bara för ett bättre samvete för stunden.. Du sätter upp mål för dig själv att du ska sluta äta godis, i slutet av dagen har du ändå tryckt i dej en halv chokladkaka och rökt din ”sista” cigarett, fastän du lovade dig själv att sluta. Du skiter i om du kommer försent till lektionen i fem minuter, bara du får skjuts av pappa dit så spelar det ingen roll. Välkommen till min värld.

Jag satt på madrassen i mitt nya rum och såg ut genom fönstret. Några barn lekte i parken  och en man gick med sin hund. Jag hörde mamma och Robert hålla på i rummet intill så jag bestämde mig för att gå ut och se mig omkring. Vi hade bara bott i lägenheten i ungefär en timma och jag kände mig redan rastlös. Visst hade jag sett Stockholm, men nu bodde jag ju trots allt här.. Gud va konstigt det kändes. Jag valde mina puma skor när jag stod i hallen och skulle klä på mig, till de tog jag min höstjacka, min Fjällräven-jacka hade inte kommit ännu och min Canada Goose var nerpackad så jag valde ett enklare alternativ. När jag väl stod i dörröppningen funderade jag på om det inte varit vettigare att ja en mössa också. Det var höst, oktober och kvällen var ny, löven blåst mysigt. Jag gillade hösten, den var så speciell. Jag kände mig alltid så hel när hösten kom. Jag tog ivrigt upp mitt ciggpaket ur fickan. Jag hade inte rökt på hela dagen och jag kände mig något så otroligt röksugen. Jag var irriterad på mig själv. Jag hade inte sagt ett ord till någon på hela dagen och det höll på att driva mig till vansinne. Jag var tvungen att prata med nån och de illa kvickt och med ens insåg jag till min förfäran att jag hade glömt min mobil hemma. Jag vände om hemåt med ciggen i handen. Jag var ju faktiskt tvungen att röka klart först.

När jag, en minut senare passerade parkeringen fick jag syn på ett gäng ungdomar som mer eller  mindre stod och väsnades vid trapphusingången där jag skulle gå in. Ungdomarna såg ut att vara som jag kanske något äldre. Det var två tjejer och fem killar noterade jag och blängde på dom.

”ey, du tjejen där.” hörde jag en mörk kille ropa åt mig. Han började gå mot mig ”nämen fyfan Tim låt henne va” hörde jag en av tjejerna ropa åt honom. Jag brydde mig inte om dom. ”Har du cigg?” sa en röst bakom mig, jag vände mig om och insåg att killen som hette Tim hade smygit upp bakom mig. Jag insåg då att jag fortfarande hade ciggen kvar i handen och att det var därför dom hade ropat. Dumma jag, tänkte jag förfärat.

”Ta lillen” mumlade jag och räckte över de sista av min cigarett till Tim. Nu såg jag att det inte bara var Tim som stod där, bakom honom stod tjejen om hade ropat på Tim innan. Hon sträckte över handen till mig och presenterade sig. ”Hej!” sa hon och log stort. ”Jag heter Erica” hon såg inte ut att vara fullt seriös men vad visste jag. ”öh, Vanessa” sa jag chockat och tog hennes hand. ”Trevligt att träffas men jag ska typ upp nu” sa jag och smet upp i trapphuset fort som fan. Visst hade det varit trevligt att fortsätta prata med dom, dom var ganska trevliga, men ärligt talat så kände jag mig aningen yr och var tvungen att ta igen mig efter rök pausen, jag hade ett rum att ta hand om och jag kände inte för att göra bort mig totalt redan efter några timmar i Stockholm, det var inte riktigt min grej.

När jag kom upp för trappen mötte jag mamma. ”Vanessa..” hon suckade djupt. Jag ignorerade henne totalt och fortsatte in till hallen. När jag kom in såg jag Robert sitta i kalsonger vid bordet och äta ostmackor. Bra sysselsättnig ! Verkligen. Jag fortsatte in till mitt rum och la mig på min madrass, jag var trött! Och inte lite heller.

När jag sedan vaknade var klockan två.

Nu ska jag berätta om en väldigt speciell sommar ! Sommaren då allt hände. Den bästa sommaren i mitt liv. Sommaren då jag blev Man på riktigt. Den sanna historien om liv och död. Kärlekens sommar. Brottets sommar. Svikelsens sommar. ja som sagt, sommaren då ALLT hände!

Jag var sexton år när jag, för sista året på högstadiet gick ut genom dörrarna på Torpbackens skola. Där stod jag då, ensam och visste inte var jag skulle ta vägen. Alla mina andra kompisar hade förmodligen fått plats på KTH. Dom hade kämpat som galningar sista året och alla hade sökt långt innan alla andra. Jag sökte sist, inte till KTH dock, för där visste jag med säkerhet att jag aldrig i hela mitt liv skulle kunna komma in. Eller jo.. om jag varit en aning intresserad av KTH så skulle jag nog platsa.. Om jag försökte. Grejen var den att jag gillade inte KTH alls. Eller inte någon annan skola heller för den delen. Men nu stod jag som sagt på busshållplatsen i regnet med mina usla betyg i ett vitt kuvert i handen. Vart skulle jag ta vägen nu ? Jag hade lite mindre än hälften IG sen var det bara G. Eller nej föresten jag hade ett VG också. I musik. Ragnar, musik majjen var underbar. Han hade ett otroligt sinne för humor och dömde inte hur bra man spelade trummor eller gitarr utan att man faktiskt försökte. Jag gillade musik - mest hiphop - och jag var en talang när det gällde att skriva låttexter vilket fick Ragnar att stråla av glädje så fort jag visade upp en text jag skrivit. Nu kom bussen. Jag slängde mig på första bästa lediga säte och hoppades att jag inte skulle få sällskap på hela resan. Min önskan gick inte i uppfyllelse. Redan efter en station satte sig en lång och smal brunett med högklackade skor och spackel i lager bredvid mig. Jag log stort för mig själv och kände hur min lilla kompis där nere fick ett eget liv. Hon gick av i nästa station och jag andades ut av lättnad. Men sedan kom en fet tant och satte sig bredvid mig. Hon tog upp ungefär ett och ett halvt säte så jag fick tränga ihop mig på det lilla som fanns kvar mellan tanten och bussväggen. Jag förbannade mig själv över att jag inte valt en senare buss.. eller åtminstone ett annat säte.

När jag kom hem var det fullt liv. Min två år äldre bror Simon och hans tjej Sonia var mitt inne i ett stort gräl om diskningen och mamma hängde tvätt mellan dom. Pappa satt i sitt datorrum och spelade World Of Warcraft. Min lillasyster Filippa satt och läste Bamse uppochner och Tony - Filippas tvillingbror - satt och kollade på barnkanalen på TV. Jag gick upp och satte mig vid facebook.

Efter ungefär en timma knackade mamma på dörren.

- Det är mat nu. Sa hon med trött tonfall.

- mm. fick hon till svar.

Vid middagsbordet var det samma visa som vanligt. Simon hackade på minsta lilla fel som jag gjorde, Sonia gav honom en mörk blick och ställde sig på min sida. Mamma och Pappa diskuterade något helt ointressant och Tony och Filippa hade redan gått från bordet för länge sen.

- Ska inte du börja jobba i sommar Victor ? frågar Simon och hånler mot mig.

- Och det har du med att göra ? frågade jag och blängde stint på min fula storebror.

- Men ärligt talat Simon väx upp! Du ska fan skita i om han vill tjäna pengar eller inte! Sa Sonia så klart till mitt försvar. Jag log tacksamt mot henne och hon log tillbaka.

Sedan var middagspratet slut. Om man bortsåg från mamma och pappa förstås. Som snackar 24/7, om inte mer. Jag gick från matbordet efter ungefär 12 minuter.

När jag kom upp på rummet satte jag mig återigen vid min dator. Jag skulle inte vara lika dålig som Simon nejnej jag skulle söka sommarjobb. Och taggad de va jag fan.

När jag - tre timmar senare - letat klart hade jag faktiskt sökt till tre av dom ungefär 600 jobb jag letat igenom. Jag hade aldrig haft något sommarjobb överhuvudtaget förut så jag var lite nervös men det släppte snart. Jag fällde ihop locket på min laptop och skulle precis göra mina läxor när jag kom på att vi inte hade några. Jag njöt.

Då ringde min mobil och jag svarade snabbt. - like nolifers - och det var Mikael. Han undrade om jag ville följa med ut och åka moppe. Jag sa snällt men bestämt nej eftersom att jag visste att han visste att min moppe var inne på service. Jag lade på och skulle precis återgå till mina läxor igen när jag - för andra gången på fem minuter - insåg att jag inte hade några läxor för vi har sommarlov när min pappa knackade på dörren.

- Din moppe står utanför dörren. Ska jag gå ut och låsa den åt dej eller ska du åka något ikväll ? frågade han nonchalant.

- jag ska inte.. de va inget. jag ska ut nu. sa jag fort som fan. jag hade nämligen insett att min moppe kom ut från servicen senast igår och att jag åkte ute med den igår kväll. Jag ringde upp Mikael i hopp om att han skulle svara men det gjorde han så klart inte. Jag sprang ut och såg att hans moppe var borta - han bor i huset precis bredvid - så jag tog min moppe, åkte ut på vägen och försökte hitta honom. Sedan insåg jag att jag hade glömt hjälmen. Men jag orkade inte bry mig. Jag åkte förbi pizzerian och polisstationen - fuck polisstationen.. jag hade ju ingen hjälm! - så jag körde fort som fan förbi polishuset i hopp om att dom inte såg mig. - min moppe är otrimmad btw - Jag tror att jag lyckades för det kom ingen arg polis utrusande. Nej därinne satt fem poliskonstaplar och åt bullar och såg otrolig förvånade ut. - hade jag verkligen växt så mycket sen sist ? -

Jag stannade inte för ens jag hade åkt runt i nästan hela kvarteret. Jag gav upp mitt hopp om att leta vidare! Då fick jag syn på brunetten som hade satt sig bredvid mig på bussen. Jag tänkte att jag skulle vara lite cool och tvärbromsa mitt framför henne så att hon kanske skulle få upp ögonen för en liten cooling som jag. Men någonting blev fel för när jag skulle stanna så svängde jag bara och fortsatte sedan in i skogen vinglandes på min nya moped. Nu ser den inte så ny ut längre! Tjejen började iallafall skratta, hjälpte mig och och presenterade sig.

- förlåt för att jag skrattade. sa hon när hon hjälpte mig upp.

- ingen fara. Jag var grymt klantig så jag får väll skylla mig själv helt enkelt. svarade jag och hon log. Ett sådant där fint leende som bara änglar kan le.

- Jag heter Vanessa föresten.

- Vigge, sa jag automatiskt.

Hon log ännu ett änglaleende och sedan började hon gå.

- Hoppas vi ses igen! sa hon och såg glad ut. Jag kunde inget annat än att nicka.

Nästa dag vaknade jag ed sprängande huvudvärk och insåg att jag hade en stor blå bula på min högra sida av huvudet. Gosh va allt skulle bli jobbigt nu då. Sen fick jag syn på något asballt, Vanessa. Hon var precis utanför fönstret i bara linne och jeanskjol. Fyfan va snygg hon var. Sedan såg jag något ännu mer asballare... Hon skulle tydligen flytta in i grannhuset, PRECIS BREDVID OSS. Sedan kom jag på det asballaste av allt.. Man kunde se hennes rum och wc från mitt rum. AWZÖM ! Jag hoppades på att få se hennes missimutta tänkte jag och sedan kände jag hur min lille vän därnere började röra på sig. Bäst och göra det killar gör bäst tänkte jag, slog på datorn, lutade mig tillbaka och gjorde vad jag skulle.

”vi var fem personer. vi blev aldrig tagna eller ens sedda. vi hade druckit och var måttligt berusade när vi åkte in allihopa till en hemmafest lite längre bort från området. vi var tre mopeder som stannade utanför den dunkande villan. Jag, Jonte och Viktor, och så småtjejerna då förstås. Emma och Paulina. Emma var tjejen som glänste, Paulina bara hängde på, jag märkte alltför ofta att hon inte sa så mycket utan bara iakttog oss på avstånd och lyssnade på våra samtal. Jag störde mig inte på henne samtidigt som jag inte tog någon notis om vad hon gjorde. Emma var tjejen som alla hängde runt med. I våras var det Daniella som hade fått följa med. Hon var en aning pratgladare, men också drygare och efter det att hon hade berättat för hela skolan om Emmas lilla fail med tjockis Daniel som inträffade förra julen så har dom hatat varandra. Jag såg i ögonvrån hur Viktor tog Paulinas hand och jag blev med ens ganska illamående, Viktor passade inte in bland oss. Paulina var söt det var hon faktiskt när man väl såg henne, Viktor var en miss och nu kunde vi inte säga till honom att dra åt helvete. Jag och Jonte däremot, vi var som bröder, vi hade känt varandra nästan hela livet och vi visste allt om varandra och nu när vi kollade på varandra så insåg jag att han tyckte likadant om Viktor, han blev äcklad. Jag tog fram ett paket L&M och stirrade på innehållet. Jag måste verkligen sluta småröka. Det gick ju åt nästan två paket bara idag. Jag hörde Jontes röst säga: ”ey broo” och jag langade över en cigg till honom. Sedan stoppade jag dom i fickan ifall någon annan skulle få för sig att tigga lite. Det gjorde ingen, nej alla tog fram sina egna paket och jag såg Emma böna och be över en cigg från Paulina.

Emma var sån, levde på andra. Hon bodde knappt ens hemma. När vi rökt klart gick vi in i byggnaden och musiken dunkade som bara den. Jag och Jonte hittade en bra plats i soffan och Viktor satt klistrad på någon random tjej. Jag skämdes över Viktor så det va inte klokt. Jag var inte glad över att ha honom där eller vad man ska säga. Sedan såg jag tjejerna, dom hade stannat för att snacka med Nathalie, Carro och Emelie. Emelie var Jontes ex och hon var skitsöt. Carro och Paulina var syskon och inte heller Carro brukade säga så mycket. Nathalie och Emma gick i ettan på samma gymnasium som jag och Jonte gick på. Resten av tjejerna hade inte gått ut grundskolan än. Nathalie var bossen och det syntes på långa vägar. Hon tog inte skit från någon och hon var en av dom populäraste tjejerna på hela skolan, det kan va därför att hon nästan aldrig var i skolan då kanske. Nu går hon i skolan oftare men då var det inte så. Jag kom ihåg att Jonte hade skrikit på en av tjejerna, jag tror det var Emelie han skrek åt. Han var då jättefull och hade inte kontroll över sig själv. Han gick ut i trädgården för att röka och jag följde med honom. Han snackade om sin pappa, hur han var när han blev arg och hur han betedde sig. Jag hade förstått att någonting inte stod rätt till hemma hos honom men inte att det var såhär illa. Det hade han inte ens sagt till mig. Fastän jag borde vetat om det för länge sen. Jag antar att han skämdes för det. Han började sedan snacka om Emelie och hur kär han var i henne och hur bra dom hade haft det. Jag blev nästan tårögd över hur bra dom faktiskt haft det. Han berättade massor den kvällen men sedan kom Nathalie ut och undrade om det var något. Jag sa till henne att gå och det gjorde hon. Jonte var inte den som gav sig fortast, han skulle alltid ha rätt och gav sig inte förens den andre låg. Tyvärr var Emelie likadan och det var därför dom inte kunnat fortsätta vara ett par. Båda två var förälskade i varandra och dom visste båda att om det nån gång skulle gå för långt så skulle dom inte kunna leva igen. ingen av dom. Efter ytterligare en stund så kom Emma ut. och där vet jag faktiskt inte riktigt vad som hände men jag uppfattade att Jonte blev sur över något som Emma sagt. Dom hade skrikit åt varandra och jag visste eftersom att jag kände Jonte så pass bra att detta skulle sluta mycket illa om jag inte hoppade in och gjorde något. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte då men med spriten i kroppen hoppade jag och Emma på min moppe och vi åkte bort från festen. Jag hörde Nathalie springa efter och ropa efter oss att vi skulle komma tillbaka, jag var full och ingen av oss hade hjälm, vi skulle kunna lösa det på ett mycket lättare sätt än genom att vi stack. Jag gjorde allt för att rädda henne från Jonte som inte var riktigt frisk för tillfället. Vi susade över det lilla samhället och jag kände mig på ett sätt fri. Jag fick en kick. Moppen var trimmad som fan och vi åkte säkert i över 100 km/h. Jag skulle precis svänga ut från korsningen där vid ica när jag fick syn på en stor lastbil. Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag fortsätta rakt framåt och riskera att bli överkörd eller skulle jag svänga in till höger och fortsätta den vägen ? Jag hade inte tid att tveka. Men det var det jag gjorde. Och jag ångrar mej nå så obeskrivligt mycket idag. Att jag tvekade kostade en annan person livet.. Jag är inte ens värd mitt eget namn..”

jag tog en lång paus och fortsatte sedan berätta

”jag skulle verkligen lyssnat på Nathalie. Hon skrek på oss men förgäves. Jag ångrar det så grovt. Att jag inte lyssnade på henne..”

jag gjorde ännu en paus, lite längre den här gången, och slöt ögonen i händerna.

”jag var inte vid medvetandet på ett tag då, när jag vaknade hade jag ont i hela kroppen och då låg jag på ett sjukhus. Jag hade ingen aning om vad som hade hänt, jag antar att jag fortfarande var berusad. Jag visste inte vem jag var eller vad jag hade gjort innan dess. Jag hade ingen aning om någonting då just för tillfället och det skrämde mig rätt rejält kan jag säga. När jag sedan fick reda på att Emma Edström inte längre fanns i livet ville jag inte leva längre. Jag orkar  med mig och jag skriker åt allt och alla, jag äter och sover inte. Mitt liv är helt fucked up just nu. Men det är min historia om vad som hände natten när min vän Emma Lovisa Angelina Edström dog..”

Jag kämpade mot gråten som skar i min hals, för jag ville verkligen inte gråta nu. inte på det här stället, verkligen inte här! Och inte framför snuten. Jag ville inte vara ett barn och till slut lyckades jag svälja klumpen i halsen och jag gick ut genom dörren. I korridoren satt Jonte, Nathalie, Emelie och några till personer som jag inte visste namnet på.

”Jonte, du ska in..” sa jag utan något som helst hopp i rösten.

Jonte ställde sig upp och började gå mot dörren men sedan vände han sig om.

”Du väntar va..?” frågade han och jag nickade, ett litet leende spred sig över hans läppar när han försvann in i förhörssalen.

Emelie satt och blängde på mig så jag vände mig till Nathalie istället

”du förstår inte hur mycket jag hatar mig själv just nu!” sa jag och sökte ögonkontakt

”hur fan kunde du va så dum..? du lyssnade inte ens på mig. du gav det inte en chans. du sket bara i det, kunde du inte förstå att du också kunde varit död nu, det kunde varit du och inte Emma, det hade fan varit bättre att ha Emma här än dej nu iaf ditt cp. att du inte ens förstår vad du har gjort” hon lät arg, och jag hade full förståelse för det. Jag hade på ett sätt dödat hennes bästa kompis, jag hade tagit ett liv. jag var en mördare.. fast egentligen var jag ju inte det.. jag hade ju inte som avsikt att döda henne. verkligen inte! jag ville inte att Emma skulle dö men nu var det mitt fel och jag får leva med de. Nu hatade jag mig själv nå så förjävligt men jag skulle nog kunna leva me de. jag måste helt enkelt lära mig att leva med de..

”du har fan rätt!” svarade jag tillslut. ”vadå?” sa hon helt obrydd. ”det skulle fan va bättre om hon satt här och jag dog, hon skulle antagligen inte hata sig själv eftersom att det var mitt beslut det var jag som gjorde fel, men nu är det jag som gjorde fel och hon drabbas till döden.” svarade jag tillbaka nästan lika obrytt. ”nej du, hon skulle ta på sig skulden iaf, det är Emma Edström vi pratar om, hallå..” jag kunde inte annat än att hålla med.

Nathalie var bra, hon var det käraste Emma hade och Emma var det käraste Nathalie hade, och det var nu jag förstod, att mina skador, såren som om några år var ärr på kroppen inte var någonting jämfört med Nathalies, hon hade förlorat det hon älskade mest av allt, och det var mitt fel. Jag lade ansiktet i händerna och undvek att hulka mig när jag kände att tårarna började rinna.

”Älskade vän!” sa Nathalie när hon såg på mig, jag reste på mig, liksom hon, och kramade om henne. En varm vänlig kram. Och tårarna bara rann, men det sket jag i just nu.

”Förlåt! Förlåt, förlåt, förlåt.. du anar inte hur mycket jag hatar mig själv just nu...”

Det första jag såg var byxorna, det andra jag såg var tröjan. "märkessnobb" viskade jag till Sandra och hon skrattade förtjusande. Hampus var ingen som stack ut, han bara var där, en i mängden, som många andra. Men idag, stack han naturligtvis ut, Adidas byxor och Lacoste T-shirt var ingenting man vanligtvis klädde sig i om man gick i Blackebacksskolan, en väldigt speciell skola långt utanför Göteborg. Här var alla fattiga och ingen hade egentligen råd med någon annan skola än Blackebacksskolan, så man fick nöja sig med det helt enkelt.

Idag var det första dagen i skolan och jag - som hade gått i skolan i 7 år nu - såg för en gångs skull några nya ansikten. Klass 7 B hade redan börjat när jag och Sandra klev in genom den tjocka trädörren, jag började redan höra låga viskningar från några nya som hade placerat sig längst fram, antagligen Stockholmare. Jag blängde hårt mot dom och gick genast längst bak i klassrummet, Sandra följde mitt exempel. "jag vill att ni kommer i tid åtminstone en lektion det här året", säger fröken Ribsborn och fortsätter presentationen av året. Jag hade som sagt gått här i 7 år nu och visste reglerna utantill - inte för att jag följde dom precis, det kunde man inte precis påstå att jag gjorde, men de e en annan femma -, så jag lade fötterna på bordet och tog upp min mobil. Det var en ganska gammal mobil med en relativt trasig skärm, men den passade mig utmärkt!

"Isabelle" Hampus röst var nästan ohörbart i de mummel som fanns i klassrummet, eller var det i klassrummet jag var inte riktigt säker. Jag öppnade ögonen och såg rätt in i Hampus gyllenbruna ögon. "oj" utbrister jag och kollar på klockan, jag hade sovit i nästan två timmar, fröken Ribsborn syntes inte till, inte heller några andra från klassen förutom Sandra och Hampus och dom fem nya eleverna från Sveriges huvudstad. jag såg på dom och såg snart att dom var tvungna att fylla i några lappar, jaså sådana lappar fyllde jag också i är jag började här, grejen var den att jag började i Blackebacksskolan i 6-års, vilket dom flesta andra i min klass också hade gjort. "va patetiskt" sa jag högt och tydligt så att en lång, blond tjej vände sig om mot mig. Jag var kort, det var jag, men att vara kort innebär inte att man ska hålla käften, jag hade redan under dagisperioden lärt mig att prata och inte så att det hördes, utan också så att jag syntes. "jaså det tycker du" svarade hon och kollade ner på mig med överlägsen blick. "ja de tycker jag, och att du vänder dig om betyder ju bara att du tar åt dig, sådant är livet men nu ligger du nog inte på plus sidan kan jag säga dig", "jaså, ser det ut som att jag bryr mig?" hennes attityd hade minskat en aning men den fanns fortfarande kvar, jag lät henne behålla den tills vidare och beslöt mig för att gå därifrån, helt omedveten om att detta skulle bli det värsta läsåret på mycket mycket länge.

"hur var första dagen?" frågade Steve när jag klev in genom dörren. jag ryckte på axlarna, "okej" svarade jag och han försvann sedan snabbt in i sitt rum. vi var båda "fosterbarn" och han hade kommit betydligt mycket tidigare än jag. han hade kommit redan vid tre års ålder och jag hade flyttat hit när jag var fem. han var två år äldre än mig och i mina ögon var han min storebror. Jag hade sett upp till honom i snart 9 år och hade inga tankar på att sluta se honom som min riktiga bror. Fast vi var förstås inte biologiska syskon, precis som våra föräldrar inte var våra biologiska föräldrar fast dom hade uppfostrat mig i snart 9 år och Steve i 13 år.

"Isabelle!" ett tydligt tecken på att Anna var hemma var just de. "Steve!" fortsatte hon. Snart kom nog Linus hem, det var min andra storebror, inte biologiska det heller så klart, han var familjens nykomling, Rolf kallade honom för "de svarta fåret". Han hade bara bott hos oss i tre år, men jag såg honom ändå som en sorts bror. han var tre år äldre än mig och aldrig hemma.På något sätt så hade jag ett slags naturligt band till Linus och Steve, jag visste nästan allt om dom fastän dom inte hade sagt särskilt mycket om sig själva, speciellt inte Linus. Dom få tillfällen då han var hemma var han oftast inne på sitt rum. Det hände väll att han var utanför sitt rum, men det var nästan ytterst ovanligt. Han hade faktiskt pratat med mig och Steve en gång. Det var inga små ord, nej nej! Det var vid middagsbordet. Anna och Rolf var så klart inte där. Då hade han snackat om nästan hela hans liv och uppväxt. Han hade det tydligen inte så lätt med sin biologiska familj. Hans pappa slog honom ofta och han var sällan hemma, han hade en storebror som senare tog livet av sig, orsaken var pappans våld trodde han. Han hade gått i skolan men missköt den totalt! Han gick i tredje klass när han började skolka och använda droger. När han gick i sjätte klass hade han haft röj fest och det mesta av husets innehåll hade inte klarat sig. I ett år fick han utegångsförbud och han mådde tydligen jätte dåligt under den tiden. När han sedan åkte fast av snuten för moppe körning utan tillstånd kopplades han till socialen och han fick byta familj omedelbart. Han kom till vår familj och kände ingen här, hans livssyn hade blivit bättre och han hade det inte lika svårt numera.

Jag grät när jag hörde den berättelsen. Dels för att den var sann och dels för att det hade hänt någon som jag tyckte mycket om, som faktiskt betydde något för mig, för ja, han betydde faktiskt något för mig. Jag kände en slags tillit till honom och jag var otroligt imponerad över hans sätt att vara, trots hans tragiska uppväxt. Att han var så stark trots att han genomgått ett helvete. Jag såg upp till honom, precis som jag såg upp till Steve. Och det skulle ingen kunna ta ifrån mig ingen! Om någon av dem dog skulle jag sörja min saknade Bror, om någon av dem flyttade skulle jag ha kvar kontakten med min Bror, om någonting utsatte dom för fara skulle jag hjälpa min Bror. Nej aldrig någonsin skulle någon kunna ta Linus eller Steve från mig, det bara var så.

För snart två år sedan hände något som hade förändrat mitt liv totalt, min vardag hade vänts uppochner på en natt. Sedan dess hade drömmarna jagat skiten ur mig. Varenda jävla natt i två år. Jag kunde inte sova på nätterna och på dagen var mitt liv ett allmänt helvete. Jag var fjorton år och gick i åttan. Mitt liv hade redan nått botten för länge sen. Och där hade jag fastnat.

Klockan var åtta den där tisdagsmorgonen. Jag hade inte ätit någon frukost eftersom jag hade vart i full gång att sminka ögonfransarna tjocka och becksvarta. Jag satte på mig jackan och valde klack för ovanlighetens skull. Jag klev utanför dörren och låste dörren efter mig. Jag hade ofta glömt bort att låsa. Jag hade.. inte så lätt för att komma ihåg saker. Jag var en bortbyting som mamma ofta sa när jag var yngre. När jag kom utom synhåll för huset jag kallade mitt hem tog jag upp en cigg. Morgoncigg sa jag tyst för mig själv och stannade för att kunna tända den. När jag kom ut på den stora parkeringen hörde jag röster bakom mig och jag kände hur hela kroppen frös till is. Var det Nilla skulle jag ligga sjukt risigt till. Men det var inte Nilla, det var Elin och hennes kompisar. Elin var min tvillingsyster.

- Amanda. ropade dom efter mig och jag vände mig om för att möta min sjukt snugga syster Elin. Hon var en minut äldre än mig och sjukt snygg. Folk sa att vi såg likadana ut så det måste ju betyda att jag också var snygg. Men nej, så var det inte. Elin hade en helt annan utstrålning än vad jag hade. Hon var bra på att få uppmärksamhet och framförallt var det hon som alla snygga killar flockades runt. Ja fula också för den delen. Jag hade en kille som gillade mig för den jag var och det var min allra bäste vän Robert. Han var också snygg. Obegripligt snygg till och med.

- Ja. svarade jag och log mot henne.

- Asså, Linneas cigg är slut och hon är skyldig mig två. Jag kommer inte kunna röka på hela dagen för jag har inga pengar och jag ska till Nilla och hämta mina saker och sen ska jag sova hos Fanny. Snälla, snälla, jag ber dej. Hon kollade på min cigg och fick sånna där hundögon. snälla, bad hon en gång till. Jag suckade och gav henne tre cigg. Hon skuttade tillbaka till dom andra likt ett barn.

- Du är bäst. Skrek hon ut över hela parkeringen. Jag valde att inte svara.

När jag kom in i korridoren var det möttes jag av Nilla och Stina.

- Amanda. Sa hon med sin förvrängda fjortis röst. Hej Amanda.

Jag gick förbi henne utan ett ord. Vad i helvete ville hon mig ?

I min klass har vi så kallade gruppindelningar. Töntar, pluggisar, sportfånar, gangsters, mitt i mellan (eller "neutrala") och så klart dom populära. Jag, Hector Andersson är tönt… Jo faktiskt, och min bästa kompis heter Sigrid. Okej så ligger det nog inte till, i helvete heller.. Nej jag är gangster. Går aldrig på lektionerna och röker på, bär stora kläder och hänger med motorcykelkillar. Nej inte de heller. Okej nu ska jag vara ärlig, jag är klassad som sportfåne, liksom dom flesta andra killar i klassen. Det där jag sa om att jag hade en bästis som heter Sigrid, det är faktiskt sant.. Men hon föredrar att bli kallad Sigge. Jo jag lovar, nu talar jag faktiskt sanning! vi har känt varandra sen vi föddes, hon är två dagar äldre än mig och retar mig fortfarande för det. Hon är också sportfåne, eller ja.. klassad som det i alla fall, hon spelar nämligen i samma lag som jag gör. Bara därför att tjejlaget som hon spelade i innan lade ner. Hon är verkligen grym på fotboll och platsar suveränt i vårt lag. Hon är rättvis och skiter fullständigt i vad andra tycker och tänker om henne. Enligt mig - världens bästa kompis!

Det är december och skolan har precis slutat för jullovet. Snön ligger vit på marken och jag och Sigge går hemåt.

"hur kan jag bara få VG" utbrister Sigge, "Lena är ju helt klart sjuk i huvudet, jag satsar fan allt på idrotten, kan hon inte se de. Jag har bara missat den EN gång. Hector, allvarligt talat. tycker du att jag är dålig" fortsätter hon.

"Nej" svarar jag bara. "bra" säger hon tillslut och det blir tyst.

Jag satte mig upp i sängen, bredvid mig låg Daniel och sov, min Daniel! Gud så söt han var när han sov.. När han var vaken var han ungefär tvärtom, kaxig och tuff. Jag ställde mig upp på golvet och kände mig en aning yr, antagligen efter spriten igår. Sedan kollade jag på klockan och blev lite smått chockad över att jag skulle vara hemma om exakt 7 minuter... Så jag klädde mig, borstade håret och packade ihop mina saker fort. Moppen stod parkerad utanför så det var bara att kicka igång den. Hoppas nu bara inte att Daniel blir förbannad för att jag bara stack sådär. tänker jag hela vägen hem. jag har faktiskt all anledning att vara orolig för när jag kommer hem ringer telefonen och när jag svarar hör jag Daniels hårda röst i andra änden.

- hur länge va du här..? vart fan skulle du..? ska du träffa nån..? han lät misstänksam

- men vafan jag ska hem det sa jag ju till dej igår. jag försökte att inte låta lika hård som Daniel.

- jag var inte alls klar igår så hur fan skulle jag kunna komma ihåg de..?

- ... det var inte ofta jag höll tyst i sånna här lägen men just nu ville jag bara sova och jag kände att när som helst kunde jag bryta ihop till en hög på golvet och somna. Jag hörde med ens ett klick i andra luren och jag föll ihop i en hög på soffan.

Jag kollade på mig själv i spegelbilden. Liten mun stora ögon, precis som mamma. Mamma var söt, eller rättare sagt, hon hade varit söt. En gång i tiden. I mina ögon bildades små tårar men jag ignorerade dem. Jag var van, att tårarna började rinna sådär utan förvarning. Det hade jag fått stått ut med i över två år så nog kunde jag ignorera dom här. Jag tog upp mascaran från hyllan och målade mina ögonfransar nattsvarta. Jag tvättade händerna och gick ut för att gå till skolan. Pappa hade redan åkt till jobbet när jag kom till hallen. Han sa sällan hejdå när han gick till jobbet. Men de sket jag i ändå.

Jag tog den svarta lite tunnare jackan idag. Det var ju trots allt höst, jag var ändå så van att frysa. Både inombords och fysiskt. När jag kom ut i septembervädret ångrade jag mej med en gång. Men det var försent för att byta. Jag började om 2 minuter och jag hade ingen lust att få ännu en utskällning för min dåliga närvaro. Jag gillade hösten, den var mysig. Jag har alltid gillat hösten, den fick mig att bli på bättre humör, fastän det bara var en årstid. Löven som låg på marken var färgglada, likaså dom som dansade i vinden. Det var riktigt mysigt !

När jag klev in genom portarna till skolan kände jag med en gång att niorna hade bränt någonstans. Det luktade i hela korridoren och jag skyndade mig in till sal 9 där jag hade svenska första lektionen. Det var tisdag, vilket betydde att vi slutade sent. Fan också. Jag kom in genom dörren till svenska lektionen dunstade jag ner på första bästa plats, platsen var lyckligtvis bredvid Issa. Jag andades ut. I en timme skulle vi sitta och lyssna på Tures ointressanta föreläsning om verb. Ture var en av dom tråkigaste lärarna på hela skolan, men också den mest efterblivna, han var nog den enda som inte brydde sig om hur många gången man kom försent eller om man skolkade någon gång, undrar om han ens märkte något.

Idag var faktiskt en helt okej dag, jag såg bra ut, var bara någon minut sen och och relativt pigg. Hade jag tur skulle jag kanske bara skippa sista lektionen.

- Elise skulle du kunna ge ett exempel på ett vanligt verb? Frågade Ture plötsligt mig. Och va fan var verb !? Jag kunde de, jag visste att jag kunde de, men va fan..

- Eh.. läsa kanske ? svarade jag lite frågande och vände på huvudet. Bakom mig satt Fanny och Ella och viskade, som vanligt. Dom kollade på mig och fnissade lite till. Jag gav dom en isande blick och vände mig till Issa.

- Jag skulle ge 100 spänn på att Ella är oskuld. Sa jag högt till Issa. Jag kollade bak än en gång och nu var Ella pionröd i ansiktet. Jag hade lyckats. Score! Issa gömde huvudet i bänken. Jag tror också att hon skämdes lite.

Första rasten ringde ut och alla i klass 7c vällde ut från klassrummet, först ut var Fanny och Ella, Fanny stannade framför mig.

- Och vad tror du att du håller på mig ? frågade hon mig.

- Vadå tror, jag vet att Ella är oskuld, alla vet de, hon kan väll stå för att hon inte har haft det än, eller..?

- Men du kan ju tänka lite, Ella kanske inte vill få ett slamprykte som du har, hon kanske har ett liv, just som du inte har.

- Men då ska ju inte du säga något, Fanny lilla. Du har nog lika mycket slamprykte du, om inte mer.

Jag vände henne ryggen och gick med snabba steg in till toaletterna, tårarna brände under ögonlocken men det fanns ingenting att göra åt just då. Jag skulle just kliva in till toalettbåsen då jag krockade med Emil i 9b...

Jag såg inte vägen, jag såg inte bilen. Jag såg inte hur mitt liv var påväg att förloras. Jag bara sprang, sprang för mitt liv. Plötsligt slukade ljuset av ett par billyktor upp min uppmärksamhet och jag skrek högt när jag insåg att bilen skulle korsa min väg i samma stund som jag skulle det. Smällen skulle jag kanske inte klara av, verkligen inte smärtan! Jag skrev högt när jag insåg att bilen körde utan förare.

Första dagen i nya skolan då. Jag kände verkligen inte för att behöva anstränga mig idag. Inte idag, inte imorgon, och inte någon annan dag heller på året. Jag orkade inte, men spelade det någon roll? Idag kunde jag ju iaf försöka bli något bra. Inte en kotte kände mig i skolan. Inte i förra skolan heller. Men dom visste vem jag var. För det snackades nått så otroligt om alla. Inte för att jag var i skolan särskilt ofta. Det var nog därför ingen kände mig, nej, jag gick inte till skolan för att jag inte kände någon. Eller snarare för att jag var rädd för skammen, skammen att bli sist vald på gympan, skammen att sitta ensam och skriva på sin uppsats när alla andra i samma ålder stod ute på skolgården och förkortade sina liv me den ena cigaretten efter den andra. Jag var inte som andra, jag hade aldrig vart och kommer aldrig bli. Då var det bättre att vara ett problem barn. Som stannade hemma och dök upp ibland när det passade.

Nu skulle det bli ändring! Jag satte vatten på spisen och gick för att tvätta mitt hår. Men jag kom bara till spegeln och insåg att trassel var lösningen på alla problem. Trassel i håret då. Tuppering, volym med stora bokstäver. Volym i håret = volym i klassen, typ. Efter en halvtimmas fix i håret insåg jag att vattnet stod på spisen och jag sprang ut i köket och svor en hel remsa svordomar, könsord och andra ord det var bra att kunna om man ens namn stavades: problem.

- Frida, din idiot. sa min två år äldre syster Lina när jag med tårar i ögonen hällde ut vattnet som skulle vara till te. Jag ignorerade henne och gick med snabba steg tillbaka till badrummet där jag fortsate min omvandling.

Det enda jag faktiskt hade koll på var att vi började 20 över åtta. Det hade jag kollat upp på skolans hemsida. Sedan hade jag skrivit ner en lista på hur jag skulle bete mig för att bli accepterad av både lärare och elever. Det viktigaste var att bli accepterad av eleverna.

Annars skulle det definitivt bli ett helvete, något jag var väl medveten om. När håret var fixat var det dags för allt annat, sminket, piercingarna, kläderna. Jag hade tanken på en pärla i naveln och ett örhänge i läppen. Nålen var en vanlig säkerhetsnål och smärta var jag expert på. Kläderna skulle signalera tillgänglighet men svårfångad. Sminket skulle vara mycket och se ut som om det tog fem minuter att fixa till fastän det tog en hel timma.

När klockan var närmare halv nio gläntade jag på dörren till sal F där min första lektion skulle äga rum.

- ursäkta, är det här klass 7b ? frågade jag rätt ut. En gråhårig kärring med glasögon och grön stickad tröja vände på huvudet och tittade på mig.

- stämmer, unga fröken vi började för tio minuter sen här. Är det du som är Frida Hansen? Kanske inte är så lämpligt att komma försent första dagen till en ny klass du ska gå i?

- Asså gud förlåt, sa jag och klev innanför dörren. Dagen började som skit och jag har aldrig varit i byggnaden förut och hittar inte riktigt. fortsatte jag.

Jag såg ut över klassen som bestod av till mesta dels tjejer. Vid ett bord satt fem häpna tjejer och kollade på mig. Jag log stort mot dom. En tjej med stort blont hår log tillbaka.

- ...Frida, kan du berätta lite snabbt om dig själv för klassen så dom lär känna dig. Sen går du till lärarrummet och ber Eva-Lena Birgersson, din nya mentor, att berätta lite för dig om skolan och visa dej runt i byggnaden och berätta lite om skolan och eleverna och om hur vi pluggar och lite saker som är bra att veta. Blir det bra? frågade hon mig och log ett stelt, tillgjort leende.

- Jamen absolut. Jag heter då Frida Hansen och kommer från Lund som ligger i Skåne. Jag har en mamma, en pappa som jag aldrig träffar och en storasyster som heter Lina som går på en annan skola i nian. På fritiden gör jag inget speciellt. Jag rider inte och jag spelar inte basket. Jag är väll en helt vanlig tjej från Skåne helt enkelt.

Så, exakt så var min beskrivning av mig själv. ”En helt vanlig tjej från Skåne helt enkelt” skulle jag alltså vara i byggnaden som hette Bergtorpskolan. Najs!

Erkänn att det ser jävligt gott ut! Pusshej