Saknad
Nu ska jag berätta om en väldigt speciell sommar ! Sommaren då allt hände. Den bästa sommaren i mitt liv. Sommaren då jag blev Man på riktigt. Den sanna historien om liv och död. Kärlekens sommar. Brottets sommar. Svikelsens sommar. ja som sagt, sommaren då ALLT hände!
Jag var sexton år när jag, för sista året på högstadiet gick ut genom dörrarna på Torpbackens skola. Där stod jag då, ensam och visste inte var jag skulle ta vägen. Alla mina andra kompisar hade förmodligen fått plats på KTH. Dom hade kämpat som galningar sista året och alla hade sökt långt innan alla andra. Jag sökte sist, inte till KTH dock, för där visste jag med säkerhet att jag aldrig i hela mitt liv skulle kunna komma in. Eller jo.. om jag varit en aning intresserad av KTH så skulle jag nog platsa.. Om jag försökte. Grejen var den att jag gillade inte KTH alls. Eller inte någon annan skola heller för den delen. Men nu stod jag som sagt på busshållplatsen i regnet med mina usla betyg i ett vitt kuvert i handen. Vart skulle jag ta vägen nu ? Jag hade lite mindre än hälften IG sen var det bara G. Eller nej föresten jag hade ett VG också. I musik. Ragnar, musik majjen var underbar. Han hade ett otroligt sinne för humor och dömde inte hur bra man spelade trummor eller gitarr utan att man faktiskt försökte. Jag gillade musik - mest hiphop - och jag var en talang när det gällde att skriva låttexter vilket fick Ragnar att stråla av glädje så fort jag visade upp en text jag skrivit. Nu kom bussen. Jag slängde mig på första bästa lediga säte och hoppades att jag inte skulle få sällskap på hela resan. Min önskan gick inte i uppfyllelse. Redan efter en station satte sig en lång och smal brunett med högklackade skor och spackel i lager bredvid mig. Jag log stort för mig själv och kände hur min lilla kompis där nere fick ett eget liv. Hon gick av i nästa station och jag andades ut av lättnad. Men sedan kom en fet tant och satte sig bredvid mig. Hon tog upp ungefär ett och ett halvt säte så jag fick tränga ihop mig på det lilla som fanns kvar mellan tanten och bussväggen. Jag förbannade mig själv över att jag inte valt en senare buss.. eller åtminstone ett annat säte.
När jag kom hem var det fullt liv. Min två år äldre bror Simon och hans tjej Sonia var mitt inne i ett stort gräl om diskningen och mamma hängde tvätt mellan dom. Pappa satt i sitt datorrum och spelade World Of Warcraft. Min lillasyster Filippa satt och läste Bamse uppochner och Tony - Filippas tvillingbror - satt och kollade på barnkanalen på TV. Jag gick upp och satte mig vid facebook.
Efter ungefär en timma knackade mamma på dörren.
- Det är mat nu. Sa hon med trött tonfall.
- mm. fick hon till svar.
Vid middagsbordet var det samma visa som vanligt. Simon hackade på minsta lilla fel som jag gjorde, Sonia gav honom en mörk blick och ställde sig på min sida. Mamma och Pappa diskuterade något helt ointressant och Tony och Filippa hade redan gått från bordet för länge sen.
- Ska inte du börja jobba i sommar Victor ? frågar Simon och hånler mot mig.
- Och det har du med att göra ? frågade jag och blängde stint på min fula storebror.
- Men ärligt talat Simon väx upp! Du ska fan skita i om han vill tjäna pengar eller inte! Sa Sonia så klart till mitt försvar. Jag log tacksamt mot henne och hon log tillbaka.
Sedan var middagspratet slut. Om man bortsåg från mamma och pappa förstås. Som snackar 24/7, om inte mer. Jag gick från matbordet efter ungefär 12 minuter.
När jag kom upp på rummet satte jag mig återigen vid min dator. Jag skulle inte vara lika dålig som Simon nejnej jag skulle söka sommarjobb. Och taggad de va jag fan.
När jag - tre timmar senare - letat klart hade jag faktiskt sökt till tre av dom ungefär 600 jobb jag letat igenom. Jag hade aldrig haft något sommarjobb överhuvudtaget förut så jag var lite nervös men det släppte snart. Jag fällde ihop locket på min laptop och skulle precis göra mina läxor när jag kom på att vi inte hade några. Jag njöt.
Då ringde min mobil och jag svarade snabbt. - like nolifers - och det var Mikael. Han undrade om jag ville följa med ut och åka moppe. Jag sa snällt men bestämt nej eftersom att jag visste att han visste att min moppe var inne på service. Jag lade på och skulle precis återgå till mina läxor igen när jag - för andra gången på fem minuter - insåg att jag inte hade några läxor för vi har sommarlov när min pappa knackade på dörren.
- Din moppe står utanför dörren. Ska jag gå ut och låsa den åt dej eller ska du åka något ikväll ? frågade han nonchalant.
- jag ska inte.. de va inget. jag ska ut nu. sa jag fort som fan. jag hade nämligen insett att min moppe kom ut från servicen senast igår och att jag åkte ute med den igår kväll. Jag ringde upp Mikael i hopp om att han skulle svara men det gjorde han så klart inte. Jag sprang ut och såg att hans moppe var borta - han bor i huset precis bredvid - så jag tog min moppe, åkte ut på vägen och försökte hitta honom. Sedan insåg jag att jag hade glömt hjälmen. Men jag orkade inte bry mig. Jag åkte förbi pizzerian och polisstationen - fuck polisstationen.. jag hade ju ingen hjälm! - så jag körde fort som fan förbi polishuset i hopp om att dom inte såg mig. - min moppe är otrimmad btw - Jag tror att jag lyckades för det kom ingen arg polis utrusande. Nej därinne satt fem poliskonstaplar och åt bullar och såg otrolig förvånade ut. - hade jag verkligen växt så mycket sen sist ? -
Jag stannade inte för ens jag hade åkt runt i nästan hela kvarteret. Jag gav upp mitt hopp om att leta vidare! Då fick jag syn på brunetten som hade satt sig bredvid mig på bussen. Jag tänkte att jag skulle vara lite cool och tvärbromsa mitt framför henne så att hon kanske skulle få upp ögonen för en liten cooling som jag. Men någonting blev fel för när jag skulle stanna så svängde jag bara och fortsatte sedan in i skogen vinglandes på min nya moped. Nu ser den inte så ny ut längre! Tjejen började iallafall skratta, hjälpte mig och och presenterade sig.
- förlåt för att jag skrattade. sa hon när hon hjälpte mig upp.
- ingen fara. Jag var grymt klantig så jag får väll skylla mig själv helt enkelt. svarade jag och hon log. Ett sådant där fint leende som bara änglar kan le.
- Jag heter Vanessa föresten.
- Vigge, sa jag automatiskt.
Hon log ännu ett änglaleende och sedan började hon gå.
- Hoppas vi ses igen! sa hon och såg glad ut. Jag kunde inget annat än att nicka.
Nästa dag vaknade jag ed sprängande huvudvärk och insåg att jag hade en stor blå bula på min högra sida av huvudet. Gosh va allt skulle bli jobbigt nu då. Sen fick jag syn på något asballt, Vanessa. Hon var precis utanför fönstret i bara linne och jeanskjol. Fyfan va snygg hon var. Sedan såg jag något ännu mer asballare... Hon skulle tydligen flytta in i grannhuset, PRECIS BREDVID OSS. Sedan kom jag på det asballaste av allt.. Man kunde se hennes rum och wc från mitt rum. AWZÖM ! Jag hoppades på att få se hennes missimutta tänkte jag och sedan kände jag hur min lille vän därnere började röra på sig. Bäst och göra det killar gör bäst tänkte jag, slog på datorn, lutade mig tillbaka och gjorde vad jag skulle.
