Isabelle
Det första jag såg var byxorna, det andra jag såg var tröjan. "märkessnobb" viskade jag till Sandra och hon skrattade förtjusande. Hampus var ingen som stack ut, han bara var där, en i mängden, som många andra. Men idag, stack han naturligtvis ut, Adidas byxor och Lacoste T-shirt var ingenting man vanligtvis klädde sig i om man gick i Blackebacksskolan, en väldigt speciell skola långt utanför Göteborg. Här var alla fattiga och ingen hade egentligen råd med någon annan skola än Blackebacksskolan, så man fick nöja sig med det helt enkelt.
Idag var det första dagen i skolan och jag - som hade gått i skolan i 7 år nu - såg för en gångs skull några nya ansikten. Klass 7 B hade redan börjat när jag och Sandra klev in genom den tjocka trädörren, jag började redan höra låga viskningar från några nya som hade placerat sig längst fram, antagligen Stockholmare. Jag blängde hårt mot dom och gick genast längst bak i klassrummet, Sandra följde mitt exempel. "jag vill att ni kommer i tid åtminstone en lektion det här året", säger fröken Ribsborn och fortsätter presentationen av året. Jag hade som sagt gått här i 7 år nu och visste reglerna utantill - inte för att jag följde dom precis, det kunde man inte precis påstå att jag gjorde, men de e en annan femma -, så jag lade fötterna på bordet och tog upp min mobil. Det var en ganska gammal mobil med en relativt trasig skärm, men den passade mig utmärkt!
"Isabelle" Hampus röst var nästan ohörbart i de mummel som fanns i klassrummet, eller var det i klassrummet jag var inte riktigt säker. Jag öppnade ögonen och såg rätt in i Hampus gyllenbruna ögon. "oj" utbrister jag och kollar på klockan, jag hade sovit i nästan två timmar, fröken Ribsborn syntes inte till, inte heller några andra från klassen förutom Sandra och Hampus och dom fem nya eleverna från Sveriges huvudstad. jag såg på dom och såg snart att dom var tvungna att fylla i några lappar, jaså sådana lappar fyllde jag också i är jag började här, grejen var den att jag började i Blackebacksskolan i 6-års, vilket dom flesta andra i min klass också hade gjort. "va patetiskt" sa jag högt och tydligt så att en lång, blond tjej vände sig om mot mig. Jag var kort, det var jag, men att vara kort innebär inte att man ska hålla käften, jag hade redan under dagisperioden lärt mig att prata och inte så att det hördes, utan också så att jag syntes. "jaså det tycker du" svarade hon och kollade ner på mig med överlägsen blick. "ja de tycker jag, och att du vänder dig om betyder ju bara att du tar åt dig, sådant är livet men nu ligger du nog inte på plus sidan kan jag säga dig", "jaså, ser det ut som att jag bryr mig?" hennes attityd hade minskat en aning men den fanns fortfarande kvar, jag lät henne behålla den tills vidare och beslöt mig för att gå därifrån, helt omedveten om att detta skulle bli det värsta läsåret på mycket mycket länge.
"hur var första dagen?" frågade Steve när jag klev in genom dörren. jag ryckte på axlarna, "okej" svarade jag och han försvann sedan snabbt in i sitt rum. vi var båda "fosterbarn" och han hade kommit betydligt mycket tidigare än jag. han hade kommit redan vid tre års ålder och jag hade flyttat hit när jag var fem. han var två år äldre än mig och i mina ögon var han min storebror. Jag hade sett upp till honom i snart 9 år och hade inga tankar på att sluta se honom som min riktiga bror. Fast vi var förstås inte biologiska syskon, precis som våra föräldrar inte var våra biologiska föräldrar fast dom hade uppfostrat mig i snart 9 år och Steve i 13 år.
"Isabelle!" ett tydligt tecken på att Anna var hemma var just de. "Steve!" fortsatte hon. Snart kom nog Linus hem, det var min andra storebror, inte biologiska det heller så klart, han var familjens nykomling, Rolf kallade honom för "de svarta fåret". Han hade bara bott hos oss i tre år, men jag såg honom ändå som en sorts bror. han var tre år äldre än mig och aldrig hemma.På något sätt så hade jag ett slags naturligt band till Linus och Steve, jag visste nästan allt om dom fastän dom inte hade sagt särskilt mycket om sig själva, speciellt inte Linus. Dom få tillfällen då han var hemma var han oftast inne på sitt rum. Det hände väll att han var utanför sitt rum, men det var nästan ytterst ovanligt. Han hade faktiskt pratat med mig och Steve en gång. Det var inga små ord, nej nej! Det var vid middagsbordet. Anna och Rolf var så klart inte där. Då hade han snackat om nästan hela hans liv och uppväxt. Han hade det tydligen inte så lätt med sin biologiska familj. Hans pappa slog honom ofta och han var sällan hemma, han hade en storebror som senare tog livet av sig, orsaken var pappans våld trodde han. Han hade gått i skolan men missköt den totalt! Han gick i tredje klass när han började skolka och använda droger. När han gick i sjätte klass hade han haft röj fest och det mesta av husets innehåll hade inte klarat sig. I ett år fick han utegångsförbud och han mådde tydligen jätte dåligt under den tiden. När han sedan åkte fast av snuten för moppe körning utan tillstånd kopplades han till socialen och han fick byta familj omedelbart. Han kom till vår familj och kände ingen här, hans livssyn hade blivit bättre och han hade det inte lika svårt numera.
Jag grät när jag hörde den berättelsen. Dels för att den var sann och dels för att det hade hänt någon som jag tyckte mycket om, som faktiskt betydde något för mig, för ja, han betydde faktiskt något för mig. Jag kände en slags tillit till honom och jag var otroligt imponerad över hans sätt att vara, trots hans tragiska uppväxt. Att han var så stark trots att han genomgått ett helvete. Jag såg upp till honom, precis som jag såg upp till Steve. Och det skulle ingen kunna ta ifrån mig ingen! Om någon av dem dog skulle jag sörja min saknade Bror, om någon av dem flyttade skulle jag ha kvar kontakten med min Bror, om någonting utsatte dom för fara skulle jag hjälpa min Bror. Nej aldrig någonsin skulle någon kunna ta Linus eller Steve från mig, det bara var så.
