En chans till
Jag satte mig upp i sängen, bredvid mig låg Daniel och sov, min Daniel! Gud så söt han var när han sov.. När han var vaken var han ungefär tvärtom, kaxig och tuff. Jag ställde mig upp på golvet och kände mig en aning yr, antagligen efter spriten igår. Sedan kollade jag på klockan och blev lite smått chockad över att jag skulle vara hemma om exakt 7 minuter... Så jag klädde mig, borstade håret och packade ihop mina saker fort. Moppen stod parkerad utanför så det var bara att kicka igång den. Hoppas nu bara inte att Daniel blir förbannad för att jag bara stack sådär. tänker jag hela vägen hem. jag har faktiskt all anledning att vara orolig för när jag kommer hem ringer telefonen och när jag svarar hör jag Daniels hårda röst i andra änden.
- hur länge va du här..? vart fan skulle du..? ska du träffa nån..? han lät misstänksam
- men vafan jag ska hem det sa jag ju till dej igår. jag försökte att inte låta lika hård som Daniel.
- jag var inte alls klar igår så hur fan skulle jag kunna komma ihåg de..?
- ... det var inte ofta jag höll tyst i sånna här lägen men just nu ville jag bara sova och jag kände att när som helst kunde jag bryta ihop till en hög på golvet och somna. Jag hörde med ens ett klick i andra luren och jag föll ihop i en hög på soffan.
