Felicia's

Jag såg inte vägen, jag såg inte bilen. Jag såg inte hur mitt liv var påväg att förloras. Jag bara sprang, sprang för mitt liv. Plötsligt slukade ljuset av ett par billyktor upp min uppmärksamhet och jag skrek högt när jag insåg att bilen skulle korsa min väg i samma stund som jag skulle det. Smällen skulle jag kanske inte klara av, verkligen inte smärtan! Jag skrev högt när jag insåg att bilen körde utan förare.

Första dagen i nya skolan då. Jag kände verkligen inte för att behöva anstränga mig idag. Inte idag, inte imorgon, och inte någon annan dag heller på året. Jag orkade inte, men spelade det någon roll? Idag kunde jag ju iaf försöka bli något bra. Inte en kotte kände mig i skolan. Inte i förra skolan heller. Men dom visste vem jag var. För det snackades nått så otroligt om alla. Inte för att jag var i skolan särskilt ofta. Det var nog därför ingen kände mig, nej, jag gick inte till skolan för att jag inte kände någon. Eller snarare för att jag var rädd för skammen, skammen att bli sist vald på gympan, skammen att sitta ensam och skriva på sin uppsats när alla andra i samma ålder stod ute på skolgården och förkortade sina liv me den ena cigaretten efter den andra. Jag var inte som andra, jag hade aldrig vart och kommer aldrig bli. Då var det bättre att vara ett problem barn. Som stannade hemma och dök upp ibland när det passade.

Nu skulle det bli ändring! Jag satte vatten på spisen och gick för att tvätta mitt hår. Men jag kom bara till spegeln och insåg att trassel var lösningen på alla problem. Trassel i håret då. Tuppering, volym med stora bokstäver. Volym i håret = volym i klassen, typ. Efter en halvtimmas fix i håret insåg jag att vattnet stod på spisen och jag sprang ut i köket och svor en hel remsa svordomar, könsord och andra ord det var bra att kunna om man ens namn stavades: problem.

- Frida, din idiot. sa min två år äldre syster Lina när jag med tårar i ögonen hällde ut vattnet som skulle vara till te. Jag ignorerade henne och gick med snabba steg tillbaka till badrummet där jag fortsate min omvandling.

Det enda jag faktiskt hade koll på var att vi började 20 över åtta. Det hade jag kollat upp på skolans hemsida. Sedan hade jag skrivit ner en lista på hur jag skulle bete mig för att bli accepterad av både lärare och elever. Det viktigaste var att bli accepterad av eleverna.

Annars skulle det definitivt bli ett helvete, något jag var väl medveten om. När håret var fixat var det dags för allt annat, sminket, piercingarna, kläderna. Jag hade tanken på en pärla i naveln och ett örhänge i läppen. Nålen var en vanlig säkerhetsnål och smärta var jag expert på. Kläderna skulle signalera tillgänglighet men svårfångad. Sminket skulle vara mycket och se ut som om det tog fem minuter att fixa till fastän det tog en hel timma.

När klockan var närmare halv nio gläntade jag på dörren till sal F där min första lektion skulle äga rum.

- ursäkta, är det här klass 7b ? frågade jag rätt ut. En gråhårig kärring med glasögon och grön stickad tröja vände på huvudet och tittade på mig.

- stämmer, unga fröken vi började för tio minuter sen här. Är det du som är Frida Hansen? Kanske inte är så lämpligt att komma försent första dagen till en ny klass du ska gå i?

- Asså gud förlåt, sa jag och klev innanför dörren. Dagen började som skit och jag har aldrig varit i byggnaden förut och hittar inte riktigt. fortsatte jag.

Jag såg ut över klassen som bestod av till mesta dels tjejer. Vid ett bord satt fem häpna tjejer och kollade på mig. Jag log stort mot dom. En tjej med stort blont hår log tillbaka.

- ...Frida, kan du berätta lite snabbt om dig själv för klassen så dom lär känna dig. Sen går du till lärarrummet och ber Eva-Lena Birgersson, din nya mentor, att berätta lite för dig om skolan och visa dej runt i byggnaden och berätta lite om skolan och eleverna och om hur vi pluggar och lite saker som är bra att veta. Blir det bra? frågade hon mig och log ett stelt, tillgjort leende.

- Jamen absolut. Jag heter då Frida Hansen och kommer från Lund som ligger i Skåne. Jag har en mamma, en pappa som jag aldrig träffar och en storasyster som heter Lina som går på en annan skola i nian. På fritiden gör jag inget speciellt. Jag rider inte och jag spelar inte basket. Jag är väll en helt vanlig tjej från Skåne helt enkelt.

Så, exakt så var min beskrivning av mig själv. ”En helt vanlig tjej från Skåne helt enkelt” skulle jag alltså vara i byggnaden som hette Bergtorpskolan. Najs!