Felicia's

”vi var fem personer. vi blev aldrig tagna eller ens sedda. vi hade druckit och var måttligt berusade när vi åkte in allihopa till en hemmafest lite längre bort från området. vi var tre mopeder som stannade utanför den dunkande villan. Jag, Jonte och Viktor, och så småtjejerna då förstås. Emma och Paulina. Emma var tjejen som glänste, Paulina bara hängde på, jag märkte alltför ofta att hon inte sa så mycket utan bara iakttog oss på avstånd och lyssnade på våra samtal. Jag störde mig inte på henne samtidigt som jag inte tog någon notis om vad hon gjorde. Emma var tjejen som alla hängde runt med. I våras var det Daniella som hade fått följa med. Hon var en aning pratgladare, men också drygare och efter det att hon hade berättat för hela skolan om Emmas lilla fail med tjockis Daniel som inträffade förra julen så har dom hatat varandra. Jag såg i ögonvrån hur Viktor tog Paulinas hand och jag blev med ens ganska illamående, Viktor passade inte in bland oss. Paulina var söt det var hon faktiskt när man väl såg henne, Viktor var en miss och nu kunde vi inte säga till honom att dra åt helvete. Jag och Jonte däremot, vi var som bröder, vi hade känt varandra nästan hela livet och vi visste allt om varandra och nu när vi kollade på varandra så insåg jag att han tyckte likadant om Viktor, han blev äcklad. Jag tog fram ett paket L&M och stirrade på innehållet. Jag måste verkligen sluta småröka. Det gick ju åt nästan två paket bara idag. Jag hörde Jontes röst säga: ”ey broo” och jag langade över en cigg till honom. Sedan stoppade jag dom i fickan ifall någon annan skulle få för sig att tigga lite. Det gjorde ingen, nej alla tog fram sina egna paket och jag såg Emma böna och be över en cigg från Paulina.

Emma var sån, levde på andra. Hon bodde knappt ens hemma. När vi rökt klart gick vi in i byggnaden och musiken dunkade som bara den. Jag och Jonte hittade en bra plats i soffan och Viktor satt klistrad på någon random tjej. Jag skämdes över Viktor så det va inte klokt. Jag var inte glad över att ha honom där eller vad man ska säga. Sedan såg jag tjejerna, dom hade stannat för att snacka med Nathalie, Carro och Emelie. Emelie var Jontes ex och hon var skitsöt. Carro och Paulina var syskon och inte heller Carro brukade säga så mycket. Nathalie och Emma gick i ettan på samma gymnasium som jag och Jonte gick på. Resten av tjejerna hade inte gått ut grundskolan än. Nathalie var bossen och det syntes på långa vägar. Hon tog inte skit från någon och hon var en av dom populäraste tjejerna på hela skolan, det kan va därför att hon nästan aldrig var i skolan då kanske. Nu går hon i skolan oftare men då var det inte så. Jag kom ihåg att Jonte hade skrikit på en av tjejerna, jag tror det var Emelie han skrek åt. Han var då jättefull och hade inte kontroll över sig själv. Han gick ut i trädgården för att röka och jag följde med honom. Han snackade om sin pappa, hur han var när han blev arg och hur han betedde sig. Jag hade förstått att någonting inte stod rätt till hemma hos honom men inte att det var såhär illa. Det hade han inte ens sagt till mig. Fastän jag borde vetat om det för länge sen. Jag antar att han skämdes för det. Han började sedan snacka om Emelie och hur kär han var i henne och hur bra dom hade haft det. Jag blev nästan tårögd över hur bra dom faktiskt haft det. Han berättade massor den kvällen men sedan kom Nathalie ut och undrade om det var något. Jag sa till henne att gå och det gjorde hon. Jonte var inte den som gav sig fortast, han skulle alltid ha rätt och gav sig inte förens den andre låg. Tyvärr var Emelie likadan och det var därför dom inte kunnat fortsätta vara ett par. Båda två var förälskade i varandra och dom visste båda att om det nån gång skulle gå för långt så skulle dom inte kunna leva igen. ingen av dom. Efter ytterligare en stund så kom Emma ut. och där vet jag faktiskt inte riktigt vad som hände men jag uppfattade att Jonte blev sur över något som Emma sagt. Dom hade skrikit åt varandra och jag visste eftersom att jag kände Jonte så pass bra att detta skulle sluta mycket illa om jag inte hoppade in och gjorde något. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte då men med spriten i kroppen hoppade jag och Emma på min moppe och vi åkte bort från festen. Jag hörde Nathalie springa efter och ropa efter oss att vi skulle komma tillbaka, jag var full och ingen av oss hade hjälm, vi skulle kunna lösa det på ett mycket lättare sätt än genom att vi stack. Jag gjorde allt för att rädda henne från Jonte som inte var riktigt frisk för tillfället. Vi susade över det lilla samhället och jag kände mig på ett sätt fri. Jag fick en kick. Moppen var trimmad som fan och vi åkte säkert i över 100 km/h. Jag skulle precis svänga ut från korsningen där vid ica när jag fick syn på en stor lastbil. Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag fortsätta rakt framåt och riskera att bli överkörd eller skulle jag svänga in till höger och fortsätta den vägen ? Jag hade inte tid att tveka. Men det var det jag gjorde. Och jag ångrar mej nå så obeskrivligt mycket idag. Att jag tvekade kostade en annan person livet.. Jag är inte ens värd mitt eget namn..”

jag tog en lång paus och fortsatte sedan berätta

”jag skulle verkligen lyssnat på Nathalie. Hon skrek på oss men förgäves. Jag ångrar det så grovt. Att jag inte lyssnade på henne..”

jag gjorde ännu en paus, lite längre den här gången, och slöt ögonen i händerna.

”jag var inte vid medvetandet på ett tag då, när jag vaknade hade jag ont i hela kroppen och då låg jag på ett sjukhus. Jag hade ingen aning om vad som hade hänt, jag antar att jag fortfarande var berusad. Jag visste inte vem jag var eller vad jag hade gjort innan dess. Jag hade ingen aning om någonting då just för tillfället och det skrämde mig rätt rejält kan jag säga. När jag sedan fick reda på att Emma Edström inte längre fanns i livet ville jag inte leva längre. Jag orkar  med mig och jag skriker åt allt och alla, jag äter och sover inte. Mitt liv är helt fucked up just nu. Men det är min historia om vad som hände natten när min vän Emma Lovisa Angelina Edström dog..”

Jag kämpade mot gråten som skar i min hals, för jag ville verkligen inte gråta nu. inte på det här stället, verkligen inte här! Och inte framför snuten. Jag ville inte vara ett barn och till slut lyckades jag svälja klumpen i halsen och jag gick ut genom dörren. I korridoren satt Jonte, Nathalie, Emelie och några till personer som jag inte visste namnet på.

”Jonte, du ska in..” sa jag utan något som helst hopp i rösten.

Jonte ställde sig upp och började gå mot dörren men sedan vände han sig om.

”Du väntar va..?” frågade han och jag nickade, ett litet leende spred sig över hans läppar när han försvann in i förhörssalen.

Emelie satt och blängde på mig så jag vände mig till Nathalie istället

”du förstår inte hur mycket jag hatar mig själv just nu!” sa jag och sökte ögonkontakt

”hur fan kunde du va så dum..? du lyssnade inte ens på mig. du gav det inte en chans. du sket bara i det, kunde du inte förstå att du också kunde varit död nu, det kunde varit du och inte Emma, det hade fan varit bättre att ha Emma här än dej nu iaf ditt cp. att du inte ens förstår vad du har gjort” hon lät arg, och jag hade full förståelse för det. Jag hade på ett sätt dödat hennes bästa kompis, jag hade tagit ett liv. jag var en mördare.. fast egentligen var jag ju inte det.. jag hade ju inte som avsikt att döda henne. verkligen inte! jag ville inte att Emma skulle dö men nu var det mitt fel och jag får leva med de. Nu hatade jag mig själv nå så förjävligt men jag skulle nog kunna leva me de. jag måste helt enkelt lära mig att leva med de..

”du har fan rätt!” svarade jag tillslut. ”vadå?” sa hon helt obrydd. ”det skulle fan va bättre om hon satt här och jag dog, hon skulle antagligen inte hata sig själv eftersom att det var mitt beslut det var jag som gjorde fel, men nu är det jag som gjorde fel och hon drabbas till döden.” svarade jag tillbaka nästan lika obrytt. ”nej du, hon skulle ta på sig skulden iaf, det är Emma Edström vi pratar om, hallå..” jag kunde inte annat än att hålla med.

Nathalie var bra, hon var det käraste Emma hade och Emma var det käraste Nathalie hade, och det var nu jag förstod, att mina skador, såren som om några år var ärr på kroppen inte var någonting jämfört med Nathalies, hon hade förlorat det hon älskade mest av allt, och det var mitt fel. Jag lade ansiktet i händerna och undvek att hulka mig när jag kände att tårarna började rinna.

”Älskade vän!” sa Nathalie när hon såg på mig, jag reste på mig, liksom hon, och kramade om henne. En varm vänlig kram. Och tårarna bara rann, men det sket jag i just nu.

”Förlåt! Förlåt, förlåt, förlåt.. du anar inte hur mycket jag hatar mig själv just nu...”