Förut skulle jag ge dig hela världen, allt jag hade. Jag skulle gå på tå över en öppen eld för dig. Jag skulle springa till dig i regnet, fastän meter blir till mil. Jag skulle kittla dig bara för att få se dig le en gång till.

Men nu skulle jag tända brasan bara för att se dig kämpa för mig, jag skulle inte ens ägna en tanke åt dig när det regnade, för jag skulle sitta under en filt framför en film med han som kämpade trots att jag sa försökte intala att det inte var värt det.

För nu tycker jag bara synd om dig trots att det hugger till i magen varje gång jag ser dig. Varje gång jag tänker på dig eller varje gång någon säger ditt namn. Från allt till inget lixom. Men jag överlever utan er, jag ler nu, jag skrattar. För jag har så jävla många personer runt omkring mig som skulle göra allt för att få se mig lycklig. För det är jag. Så hållkäften med erat spel och era regler, jag kan dom utantill så sluta bara försök, ni kommer aldrig krossa mig, hur mycket ni är sparkar och slår så kommer jag krossa er så jävla mycket hårdare genom att bara le och säga "tack för att jag aldrig blev som er!"