Jag klev ut i regnet, helt medveten om att vädret skulle få min kropp att skaka. Jag sket i att springa, det hade jag gjort så många gånger redan så det var inte klokt. Mina ben värkte redan efter veckans alla händelser. Var det en slump eller hade Liam medvetet pratat med mig? Han var snygg, det var han. Men min typ var han definitivt inte! Men tänk om han faktiskt gillade mig lite, gillade mig men inte vågade visa det. Det skulle ju vara grymt... korkat! Fullständigt idiotiskt att gilla en sådan som mig, torrbollen Elin, tjejen helt utan humor. Fast så tråkig var jag nog inte, jag skrattar ju faktiskt åt "2 and half men" och vid middagsbordet brukar jag fåna till mig lite så åtminstone min pappa skrattar. Varför hade inte jag några kompisar för? Var det mitt fel eller dom andras eller vems fel var det egentligen? Jag bestämde mig för att det var allas fel. Fast jag innerst inne visste att det var mitt fel, mitt fel mitt fel och bara mitt fel, ingen annans, fast skulle jag erkänna det för mig själv skulle jag behöva sätta mig ner på marken och låta tårarna rinna, gud så feg jag var! I mitt huvud snurrade en tanke, en fråga, ett ord.. VARFÖR? Plötsligt stod jag precis utanför dörren.
Elin, ett fint namn på en söt tjej. Jag log när jag tänkte på det. FEL, helt fel! Hon var ful, ful ful ful. Jag fick inte tänka något bra om henne, då skulle allting gå åt helvete. Jag skulle tänka dåliga saker om henne och försöka få henne på fall sen skulle jag totaldissa henne och trampa på henne och förklara för henne hur ful och äcklig hon var och.... nej stopp. Jag får ju panik ångest känslor bara jag tänker på det. Är det en sån person jag är, en som sparkar på folk som redan ligger ner. Jag torkade tåren i ögonvrån med tröjarmen, gud vilken loser jag var. Skulle jag tänkt på det innan skulle jag aldrig gått med på det, hur mycket pengar jag än skulle få. För bra samvete kan inte köpas med pengar, bara med egna handlingar.Jag bestämde mig för att göra det bästa av allting och varna henn innan det var försent, jag hade ju faktiskt inte börjat än, bara småpratat lite med henne. 3 veckor var det ja.. Om 3 veckor var det dags för det värsta i mitt liv. Att knäcka henne på mitten. Pang bom, nästan död, iaf inuti. Nu nästan forsade tårarna och jag var glad att jag var ensam i lägenheten. Vilken hemsk människa jag var. Jag hörde nyckeln i låset och skyndade mig in på toaletten.
Hej! Det är jag som är Felicia! Jag bor i Vallentuna och Kallhäll. Går i skolan i St:Eriks som ligger på Kungsholmen i Stockholm city. Jag är för det mesta glad och en aning annorlunda. I min blogg får ni ta del av min vardag, jag uppdaterar med jämna mellanrum och allt och ingenting. Enjoy
