Vi kommer alltid ha Paris

Jag såg ut genom fönstret, ut i det grå och blöta novemberregnet. Skulle man pallra sig ner och ta en cigg kanske? Nere på gården lekte två små barn. Den ena hade rosa galonbyxor upp till axlarna och den andra hade ett par gula med rosa fjärilar på om jag inte såg fel. Jag log och försökte minnas tiderna när man själv var sådär liten. Hur var man då, vad var det egentligen då som oroade en. Jag öppnade fönstret på glänt och tände ciggen. Jag visste att mamma skulle bli vansinnig om hon såg att jag rökte inomhus men just nu spelade det ingen roll. Jag visste at hon inte skulle komma hem förens måndag eftermiddag, det var fredag, vilket betydde att hon var hos Johan. Jag gillar inte Johan så han får inte komma hit, det var därför jag alltid var ensam på helgerna, det var den enda tiden på veckan som dom kunde träffas. Johan var en riktigt skum typ, det hade jag tyckt redan från början när jag träffade honom. Han var lång och andades häftigt. Hade en och annan tatuering och verkade ha problem med sitt humör, vilket resulterade några blåmärken då och då på mammas kropp. Jag fimpade cigaretten på fönsterkanten och kastade ner den på marken. Barnen hade gått in för länge sen och det enda som hördes var ett par tonåringar som väsnades, antagligen inte helt nyktra. Jag orkade inte gissa. Istället stängde jag fönstret och lade mig på sängen, någon minut senare sov jag tungt. Det var inte meningen att slumra till klockan tio på en fredag men jag var för trött för att göra någonting annat. Dagen hade tagit hårt på mig och jag var tvungen att rensa huvudet från annat. Den där Ludvig, vem var han egentligen?