Vi kommer alltid ha Paris

- Här, Ludde, vill du ha den här i ditt rum?
Jag öppnade ögonen och fick syn på pappas nya tjej Marie stå med en illgrön lampskärm i ena handen.
- Ämen sluta nu, jag vill inte, låt mig få sova bara. 
Sa jag irriterat till Marie som stod där i sina kakifärgade chinos och rökte. Jag suckade och la kudden över huvudet, mitt huvud kändes som en ballong och jag kände att jag behövde något för min hals. Jag ville ju inte alls flytta, det var det som var grejen. Jag ville inte flytta ifrån alla polare, huset och framför allt inte Emma, som det hade gått ovanligt bra att flirta med på senaste tiden. Jag hatade Marie för att hon hade tagit ifrån både mig och min pappa våra liv, kändes det som.
- Otroligt att du inte ens kan bete dej mot personen jag älskar mest av allt. Plötsligt hördes pappas röst genom kudden.
- Jag förstår bara inte grejen med att du går och förälskar dej i en brud som redan har allting men som envisas med att ta oss ifrån det lilla vi hade. 
- Sluta nu Ludvig, nu är du inte rättvis!
Jag hörde honom gå ut ur rummet och smälla igen dörren. Min mamma bodde i Chile med sin nya man Sandro. Dom kom hem ibland med jämna mellanrum och då passade jag på att träffa dom.
Motvilligt klev jag upp ur sängen och sträckte mig efter mina jeans, jag hade åtminstone vett att inse att mjukisbyxor bara var för slappa i. Jag blev stående framför spegeln en lång stund. Undrar vem den där Edith var, hon var ju lite.. speciell. Hoppas iaf att hon tycker att jag var snygg :)

skriver när jag har mer tid, tills vidare får ni följa mig på http://ffelicablock.blogg.se/ där jag uppdaterar för jämnan. Nu är det sommarlov som gäller och uppdateringen varierar. Pusshej!

Jag såg ut genom fönstret, ut i det grå och blöta novemberregnet. Skulle man pallra sig ner och ta en cigg kanske? Nere på gården lekte två små barn. Den ena hade rosa galonbyxor upp till axlarna och den andra hade ett par gula med rosa fjärilar på om jag inte såg fel. Jag log och försökte minnas tiderna när man själv var sådär liten. Hur var man då, vad var det egentligen då som oroade en. Jag öppnade fönstret på glänt och tände ciggen. Jag visste att mamma skulle bli vansinnig om hon såg att jag rökte inomhus men just nu spelade det ingen roll. Jag visste at hon inte skulle komma hem förens måndag eftermiddag, det var fredag, vilket betydde att hon var hos Johan. Jag gillar inte Johan så han får inte komma hit, det var därför jag alltid var ensam på helgerna, det var den enda tiden på veckan som dom kunde träffas. Johan var en riktigt skum typ, det hade jag tyckt redan från början när jag träffade honom. Han var lång och andades häftigt. Hade en och annan tatuering och verkade ha problem med sitt humör, vilket resulterade några blåmärken då och då på mammas kropp. Jag fimpade cigaretten på fönsterkanten och kastade ner den på marken. Barnen hade gått in för länge sen och det enda som hördes var ett par tonåringar som väsnades, antagligen inte helt nyktra. Jag orkade inte gissa. Istället stängde jag fönstret och lade mig på sängen, någon minut senare sov jag tungt. Det var inte meningen att slumra till klockan tio på en fredag men jag var för trött för att göra någonting annat. Dagen hade tagit hårt på mig och jag var tvungen att rensa huvudet från annat. Den där Ludvig, vem var han egentligen?

Hej, här börjar historien om Edith och Ludvig